Tekniken bakom bilderna

I den här och en artikel till beskriver jag tekniken bakom bilderna på den här sajten. Många snäckor är mycket små. Flera landsnäckor är mindre än 3 mm och de minsta är bara 1,5 mm. Detta ställer en del krav på utrustning och teknik om bilderna ska bli bra, och att publicera bra bilder var ett av målen med sajten. De bilder på landsnäckor man hittar på webben är nämligen ofta av ganska dålig kvalitet. Så jag satte målet högt. Jag ska publicera världens bästa bilder på svenska landsnäckor, åtminstone på en del av arterna. 😊

En av de minsta, en strimgrynsnäcka, på en tändsticka.

Först måste man naturligtvis hitta, preparera och artbestämma alla snäckor man vill ha med på sajten. (Det får jag skriva om en annan gång.) Det utvalda skalet rengörs och placeras på en klick svart modellera. Modelleran gör det att skalet ligger stilla i önskad vinkel. Den mörka färgen gör att kanterna får rätt färg när motivet senare friläggs.

Min kamera är en Canon EOS 70D (tidigare även Canon EOS 400D) med objektivet Canon EF 100mm f/2,8L IS USM Macro. Detta objektiv ger som mest bildskalan 1:1 vilket motsvarar ett motiv på ca 22 x 16 mm. Det är lagom för många halvstora snäckor. För att komma närmare använder jag försättlinser. Raynox DCR-250 ger skala 2:1 och MSN-202 ger 4:1. Det senare ger ett motiv som är ca 5,5 x 4 mm (som dock inte är riktigt skarpt i kanterna). Det finns även proffsigare optik, men här har det handlat om en avvägning mellan kvalitet och pris.

Som belysning använder jag en ”no brand” TTL-blixt som diffuseras med en halvgenomskinlig vit plastcylinder runt motivet; för de stora motiven en avskuren juiceflaska och för de mindre avskurna halvgenomskinliga filmburkar. Blixten står på stativ bredvid motivet och är ansluten till kameran med sladd. Även om jag försöker utplåna reflexer och skuggor är jag ändå angelägen om att ljuset alltid ska komma från samma håll (uppifrån vänster).

Uppställning med extra försättslins, blixt med glassburksdiffusor, foliereflektor och filmburksdiffusor. Motivet befinner sig inuti filmburken. Kameran hänger på ett linjärbord som är monterat på en gammal förstoringsapparat.

Tyvärr räcker det inte med bra kamera och objektiv. Snäckor är nämligen synnerligen tredimensionella vilket innebär problem med skärpedjupet. När jag fotograferar de minsta använder jag en förstoringsgrad på 4:1 och bländare f/8. Detta ger ett skärpedjup på högst 0,1 mm, vilket alltså innebär att bara en smal skiva av snäckan kommer att vara i fokus. Resten kommer att vara suddig. Även om jag skulle blända ned till f/32 skulle det ändå inte ge mer är 0,38 mm. Dessutom skulle bildkvaliten bli betydligt sämre. Istället använder jag en teknik kallas fokusstackning.

Fokusstackning innebär att man tar flera bilder medan man flyttar fokus längs med objektet. Mellan exponeringarna, som sker med fast fokus och manuella ljusinställningar, flyttar man kameran (eller objektet) lite grann tills alla delar av motivet har fotograferats med bra skärpa. Hur mycket man behöver flytta avgörs av hur stort skärpedjup man har, vilket i sin tur bestäms av bland annat förstoringsgrad och bländare. För att vara på säkra sidan vill man dessutom ha ett visst överlapp.

De minsta snäckorna är stackade med en steglängd på ca 0,05 mm. Om man vill ha ett sammanlagt skärpedjup på 2 mm ger detta då 40 exponeringar.

Fokusstackning görs oftast genom att man har ett linjärbord med en mikrometerskruv med vilken man flyttar kameran i små steg mellan exponeringarna. Detta fungerar bra i fält, men kan vara lite tålamodsprövande om man ska ta 40 bilder på samma motiv.

När man har tagit alla bilder man behöver för ett motiv, för man över dem till ett datorprogram som sätter ihop dessa till en bild med fokus på alla delar. Det program jag använder heter Zerene Stacker, men det finns även andra. Normalt använder jag metoden PMax, men ibland blir det bättre med DMap. I vissa fall kan det krävas delstackningar, men oftast inte.

Urval av några bilder ur en stack...

...Lägg märke till det smala skärpeplanet...

...Totalt gick det åt 64 bilder

Färdigstackad fläskänger (Dermestes lardarius)

Eftersom jag skulle ta många olika bilder i studio med samma konfiguration ville jag automatisera processen. Efter en del experimenterade hade jag så småningom ett datorstyrt linjärbord som gjorde mycket av det monotona jobbet.

Detta datorstyrda linjärbord beskrivs på en egen sida här.

Varje skal fotograferas i lämpliga vinklar. Dessutom fotograferas en millimeterskala med samma inställningar. Fokus på objektivet är i manuellt läge och får inte rubbas under denna process. För att hitta fokus flyttas istället kameran fram eller bak. Millimeterskalan används senare för att räkna ut upplösningen på bilderna.

Apertural vy av en taggsnäcka

Dorsal vy

Basal vy

Milimeterpapper med högsta förstoringen jag använder, samma skala som taggsnäckan.

Bilden som kommer från Zerene Stacker tar jag sedan in i Photoshop. Där justerar jag ljusvärden, tar bort en del oönskat skräp och lägger på lite skärpa. Dessutom friläggs skalet från bakgrunden med hjälp av maskning så att det kan visa på en godtycklig (mörk) bakgrund.

Färdigbehandlad taggsnäcka

Sen namnges bilden så att man kan identifiera art, avbildningsriktning och skala. Detta används sedan av webbapplikationen för att hitta rätt bild och räkna ut storlek. Bilderna importeras sedan av webbapplikationen där de kopieras till olika storlekar och format.

Svårare än så är det inte...

Till sist några fler exempel på andra fokusstackade kryp:

Humlebagge (Trichius fasciatus)

Brun björnspinnare (Arctia caja)

Långbenslocke (Leiobunum rotundum)

Mörk jordhumla (Bombus terrestris)

Gräsgrön guldbagge (Cetonia aurata)

Fästing (Ixodus ricinus)

Tillbaka till bloggens startsida